Vi har alla någon gång övernattat där. Det där hotellet med sorgsna gardiner, slitna rum och personal som varken sålt smöret eller hittat pengarna. I Hotellräddaren rycker internationella hotellproffset Kristoffer Luczak och hans team ut för att rädda svenska nedgångna hotell från undergång. Först ut är det minst sagt oglamourösa stadshotellet i Mjölby. – Det ser ut som en kommunalanstalt, utbrister Kristoffer. Under sina drygt tjugo år i branschen har hotellkonsulten Kristoffer Luczak basat över tusentals anställda och arbetat över hela världen. Och erfarenheten behövs. På en vecka ska Kristoffer inspirera motsträviga hotellägare och förvandla trötta lokaler till blomstrande och inbjudande hotell. – Det spelar ingen roll om man är i Macao eller Katrineholm, det handlar bara om passion, kreativitet och hårt arbete, säger Kristoffer Luczak. I premiäravsnittet rycker Kristoffer ut för att försöka rädda det anrika stadshotellet i Mjölby. Vackert på utsidan, men med katastrofalt låg beläggning, nedgångna rum och en växande oro hos personalen. Baren har 250 sorters whisky men ser ut som ett personalrum och har inte ens öppet på helger. Lobbyn och rummen är lika inbjudande som ett väntrum hos tandläkaren. – Jag antar nu att när jag ser det här att ägaren, han som driver det här, hatar sina gäster, säger Kristoffer.
Jan och Donna driver hotell mitt i det natursköna Roslagen. Men när hotellkonsulten Kristoffer Luczak checkar in är skärgårdsromantik det sista han tänker på. Opersonlig inredning, kantstötta möbler och en personlighetsbefriad lobby skvallrar om nivån på ägarnas engagemang. – Här finns ingen kärlek, utbrister Kristoffer Luczak. I utkanten av Norrtälje, mitt i det omsjunget vackra Roslagen, driver paret Jan och Donna sitt hotell. Jan har varit i branschen i 40 år och är enligt egen uppfattning en riktig visionär. Problemet är dock att hans kreativitet ibland går före den dagliga skötseln. Att bygga en minigolfbana har varit viktigare än att rusta upp eller byta ut slitna möbler och trasiga mattor. Enligt Kristoffer Luczak är inredningen i rummen så ful att det är kriminellt. – Det är en inredningsskurk som vill förstöra inredningen här, säger Kristoffer. Även hotellets frukost får underkänt. Tomma kaviartuber och halvstekt bacon, upplagt lika slarvigt som kärlekslöst. Nu krävs en rejäl makeover av både maten och hotellet, men viktigast är att få hotellägarna att ändra inställning. Att få visionären Jan att börja fokusera mer på den dagliga driften än på sina drömmar visar sig dock vara lättare sagt än gjort. – Han är inte öppen för nya tankesätt. Det är skrämmande, säger Kristoffer Luczak.
Det lilla hotellet i Eskilstuna ser trevligt ut från utsidan. Problemet är bara att det inte går att hitta entrén. När hotellkonsulten Kristoffer Luzcak till slut lyckas checka in så träder han in ett tomt, stökigt och dammigt hotell. Till råga på allt så kollapsar sängen när Kristoffer väl kommer in i sin svit. Nu krävs krafttag om de orutinerade hotellägarna Therese och Jaber inte ska förlora allt de kämpat för. Hotell Eskilsgården är ett charmigt litet hotell, åtminstone på utsidan. Problemet är att det krävs ett vaket öga för att hitta ingången på baksidan av huset. Hotellet drivs av Therese och Jaber, två vänner som ingen av dem jobbat i hotellbranschen tidigare. – Han är jättetrevlig, men han har ingen aning om vad han gör. Han ler ju, men det gör min golden retriever också, säger Kristoffer Luczak Lobbyn och de tretton rummen är stökiga, och dammiga. Möblerna är slitna. Så pass slitna att när Kristoffer provsitter sängen i sin svit så kollapsar den under honom. Till råga på allt ekar rummen tomma, och det står snart klart för Hotellräddarens team att det inte räcker med att piffa till ett rum eller två för att rädda Therese och Jabers hotelldrömmar. De måste lära sig hotellbranschen från grunden – alltifrån marknadsföring till enklare saker som städning. – Det kommer göra ont, men i slutet av dagen kommer ni kanske, kanske kunna driva ett hotell, säger Kristoffer Luczak.
Mitt i den klassiska järnvägsknuten Katrineholm ligger det anrika Statt. På utsidan ett klassiskt stadshotell värdigt vilket svensk stad som helst. Nattklubb, konferensdel och 92 rum. Men lobbyn är opersonlig, väggarna är fulla av hål och upptejpade lappar och relaxavdelningen är lika förfallen som oanvänd. – Stäng den eller släng en bomb i den, säger hotellexperten Kristoffer Luczak. Statt i Katrineholm är trestjärnigt och siktar på att bli fyrstjärnigt. Och förutsättningarna borde vara goda. En anslående klassisk stadshotellsfasad som inhyser 92 rum, en nattklubb, restaurang, konferensdel och relaxavdelning. Men redan när Kristoffer Luczak kommer in så falnar hans hopp om en härlig hotellvistelse. – Lobbyn är ett litet fiasko. Det finns en aprikosfärg på väggen som är avskyvärd. När jag ser den så vill jag bara gå ut igen. Och problemen stannar inte där. Hotellfrukosten är inte ordentligt uppvärmd och väggarna är fyllda av hål och gamla upptejpade lappar. Relaxavdelningen är smutsig, förfallen och allt annat än avslappnande. Om hotellägaren Tomas och hotellchefen Sarahs hopp om att förvandla Statt till ett topphotell inte ska grusas så krävs det mer än lite städning. Förutom en rejäl make over från Hotellräddarens designteam så måste Tomas och Sara helt omvärdera sin syn på hur ett riktigt hotell ska drivas.
När gästerna kliver ombord på Thomas och Sannas hotellfartyg så är högar med skrot och skräp det första de möter. Ett av problemen är att Thomas gillar att påbörja nya projekt, men inte att avsluta dem. Han bygger gärna en ny bar men hinner inte städa på däck. Bristen på fokus och struktur gör att de båda sliter nästan dygnet runt – men ändå inte hinner med den vardagliga driften. Mitt inne i Stockholm ligger fartyget där Thomas och hans dotter Anna driver hotell för ankar. Tillsammans har de drivit hotellet i tretton år, och i takt med att verksamheten vuxit så har arbetsbördan för dem båda blivit nästan omöjlig att bära. – Hade jag vetat hur mycket det var från början så är det tveksamt om jag hade gjort det, säger Thomas. Ett av grundproblemen är att Thomas gillar att starta nya och stora projekt, men inte är alls lika förtjust i att avsluta dem. Han har precis impulsbyggt en karibisk bar och påbörjat ett enormt vandrarhemsbygge under däck men hinner inte med att hålla ordning och rent. Det första som möter gästerna är högar med läskbackar, en gammal cykel, en rostig grill och annan bråte huller om buller på däck. Dessutom är rummen opersonliga och festvåningen lika festlig som en grävskopa. Hotellkonsulten Kristoffer Luczak blir förbluffad över bristen på ordning och kräver att Sanna och Thomas måste börja se hotellbåten som mer än en hobby. – Ni saknar helt och hållet struktur. Era visioner är för stora, ni är ineffektiva, säger Kristoffer.
Det skulle kunna vara paradislikt. Hotellet ligger mitt i den sörmländska idyllen och har en stor pool och en underskön utsikt. Men hotellet är svårt att hitta, poolen och huset är misskötta och allt drivs av två lika oerfarna som utarbetade hotellentusiaster. Mitt i den vackra sörmländska naturen hittar vi hotell Katrineberg. Om man är uppmärksam det vill säga, det finns inte ens en ordentlig skylt som visar var hotellet finns. När Kristoffer Luczak checkar in möts han av en kombinerad bar och reception där drinklistorna är handskrivna papperslappar. Det står snart klart att hotellägarna tagit på sig en större uppgift än de mäktar med. – Det lilla pensionatet har tagit på sig de stora skorna och vill vara ett hotell, det är det som är problemet, säger Kristoffer Luczak. Från de opersonliga rummen är utsikten fantastisk – om du inte tittar ner på det trasiga taket. Poolområdet är ovårdat och igenvuxet, och standarden är överlag lägre än vad Kristoffer Luczak väntar sig för det ganska höga priset. – Jag kom för att bo på ett hotell, betalade för ett hotell, fick ett pensionat, säger Kristoffer. Dessutom är de båda ägarna och deras enda anställda helt utarbetade. Femtontimmarsdagar är inte ovanligt och någon ork för att ta tag i problemen finns inte. Det kommer krävas en hel del möda för Kristoffer Luczak och hans team om de ska lyckas ingjuta hopp och hotellkunskaper i hotellets ägare.
Ensamstående mamman Marin har uppfyllt sin barndomsdröm – att driva ett hotell. Men jobbet suger musten ur både henne och hennes barn och hotellet är lika deppigt som familjen är trött. Rummen är kala och opersonliga, har trasiga mattor men inte alltid dusch eller toalett. Och när Kristoffer Luzcak anländer är receptionen tom. – Det här är inte ett hotell, inte ens ett pensionat. Det går ju neråt, säger Kristoffer. Mitt i centrala Norrköping ligger det lilla hotellet A Marican. Men trots namnet lyser såväl amerikansk frukost som inredning och servicekänsla med sin frånvaro. Hotellet drivs av Marin som tvingas ta hjälp av båda sina barn för att överhuvudtaget mäkta med. Ekonomin är på rött och Marin tvingas ständigt ta nya lån för att inte gå omkull. Och problemen märks, standarden är låg och hela hotellet tyngs av en deppig atmosfär. Marins och barnens familjelycka är som bortblåst. Rummen är kala och trista med trasiga smutsiga mattor, och har i de flesta fall varken toalett eller dusch. Det står snart klart för Kristoffer Luczak och hans team att det krävs en rejäl uppryckning av både hotellet och familjen som driver det. – Det här är ju under all kritik. Och så långt ifrån man kan komma vad jag sysslar med – hotell. Det här är ju bara sunk, säger Kristoffer.
De driver med sina gäster. De glömmer att städa. På det lilla järnvägshotellet i Linköping är det klassiska katastrofhotellet Fawlty Towers inte bara ett skämt på TV – det är ett uttalat ideal. ¬– Micke och Susanne som driver det här hotellet är tokiga, men de tycker att de är roliga, säger Kristoffer Luczak. Ägarna av det lilla hotellet i centrala Linköping gör det verkligen inte lätt för sina potentiella gäster. Entrén går knappt att hitta. Lamporna i rummen hänger på sned. Fåtöljen har stora fuktfläckar av okänt ursprung. Lobbyn pryds av älghuvuden och krimskrams och hela upplevelsen är murrig och mörk som natten. – Det är som att gå mot domedagen i en lång korridor, säger Kristoffer Luczak. Ägarna Micke och Susanne medger själva att de glömmer att fixa saker och ibland till och med att städa. Och det är ingen slump. Förebilden är det klassiska hotellet Fawlty Towers från TV-serien med samma namn. Östgötaslättens självutnämnde Basil Fawlty, ägaren Micke, drar sig inte ens för att driva med gästerna. Till och med nygifta: – Om det är ett bröllopspar som bokat en natt. Då ger vi dem ett av de sämre rummen som inte är renoverat. Det är ett minne för livet som de tar med sig, säger Micke. Kristoffer Luczak och hans team har ett grannlaga arbete framför sig. Framför allt, anser Kristoffer, behöver Micke och Susanne bli mindre tokiga och mer organiserade. De behöver en röd tråd, ett tydligt tema. Men det rådet faller inte i god jord hos ägaren. – Det ska inte vara någon röd tråd. Det är ju det som är Fawlty Towers, säger Micke.