En av de stora frågorna efter dramat var hur det kom sig att några personer i gisslan så tydligt upplevde polisen och inte rånaren som ett hot under de dramatiska dagarna, Man började tala om ett psykiskt tillstånd som snart fick namnet Stockholmssyndromet, där brottsoffer solidariserar sig med brottslingen snarare än polisen. Men var detta verkligen relevant i Norrmalmstorgsdramat - är Stockholmssyndromet en myt?