Det som började med breakdance och graffiti i Stockholms förorter i början av åttiotalet spred sig snabbt ut i Sverige och gav oss till slut "Got to get", Sveriges första stora raphit med Leila K och Rob ’n’ Raz.
Vi kliver in i 90-talet och hiphopen har vuxit sig riktigt stor i USA. Här hemma har bland andra Timebomb-kollektivet börjat göra hiphop som håller internationell klass. Men ingen av dem får det stora genombrottet som rapstjärna. Nej, helt otippat är det Just D från Östermalm som tar svensk rap till topplistorna. Sedan kommer The Latin Kings och förortsrapen föds. De är varandras totala motpoler men har en sak gemensamt, de gör rap på svenska.
I slutet av nittiotalet exploderar den svenska hiphopen. Den går från subkultur till mainstream och rap på svenska går från undantag till standard. Inte många inom scenen hade trott att det skulle bli en dyslektisk vit medelklass-kille från Södermalm som skulle sparka upp den svenska hiphop-dörren. Men Petter är naturligtvis inte ensam om att öppna den. Bland andra får Ken Ring, Feven, Blues, Ayo, Thomas Rusiak efter många år äntligen sina välförtjänta genombrott.
Efter några riktiga guldår vaknar hiphop-Sverige upp med baksmälla. Skivindustrin kollapsar på grund av de illegala nedladdningarna och först att kickas ut på gatan är hiphopartisterna. Dags att trycka på reboot-knappen och hitta nya vägar ut. Dags för svensk hiphop att flytta. Från Stockholm och de stora skivbolagen, ut i landet och ut på internet. Sakta byggs plattformarna upp som ska komma att göra svensk hiphop till den framgångssaga den är idag.
