Bo Strömstedt berättar om Gustaf Fröding (1860-1911), som i sitt bröst hade gitarr och dragharmonika. Han var skalden som kunde rimma på allt, det var skimmer i molnen och glitter i sjön. Men hans vackraste kärleksdikt blev åtalad - och att han var en djärv modernist blev erkänt först långt efter hans död.